Får man inte onanera som man vill nu heller?

Läser om en man som gått naken och pratat i telefonen i sitt hem. En förbipasserande kvinna upplevde vid flera tillfällen att mannen blottade sig för henne och att han hade onanerat.  Till slut tog hon med sig sin pojkvän som filmade mannen. Hon gjorde också en anmälan om sexuella trakasserier och yrkade på skadestånd på 9 000 kronor.

Jag undrar om den här kvinnan har hört talas om personlig integritet? Som jag ser det är det mannen som har blivit kränkt. För fy fan för att filmas i sitt eget hem! Det spelar ingen roll om man är påklädd eller avklädd, om man onanerar, knullar i fönstret eller har söndagsmiddag med släkten- vårt hem är vår borg och där ska man få göra vad man vill utan att bli hemligt filmad och åtalad!

Hur det gick för mannen? Han friades av Växjö tingsrätt. Han hade inte haft för avsikt att trakassera någon när han gick runt naken och pratade i telefonen. Och någon onani kunde filmerna inte påvisa.

Läs mer i Metro och Aftonbladet
Publicerat i Politik och samhälle | 4 kommentarer

Minne som en guldfisk

Jahapp. Då var det måndag. Efterlängtad sådan. Jag sitter ensam i ett tyst hus, så som jag ville ha det igår. Då tänkte jag att det här, det är livet! Jag, datorn, telefonen och fem liter kaffe. Och så lite nagellacksmålning emellanåt. Och kanske en joggingtur. Bara jag. Mig. Mitt.

Tror ni att jag tar tillvara på ensamheten? Tror ni att jag jobbar som ett svin  eller tar igen mig i ett lyxigt skumbad? Nej, nej nej. Jag sitter här och längtar efter mina barn. Mina små skitungar som jag ville sälja billigt i går. De där som slogs, bråkade och jävlades hela_helgen så att jag trodde att grannarna skulle ringa soc. De ungarna längtar jag efter.

Det är ju fantastiskt det där med barn. Att man glömmer och går vidare. Om man inte skulle glömma så skulle man ju inte skaffa fler än ett. För ingen normal vill ju känna smärtan av en förlossning mer än en gång. Man ligger där och tror att man ska dö, och lovar att aldrig mer föda fler. Och så 48 timmar senare är känslan bortblåst. Ont? Tja, det gjorde väl lite ont men det var inte så farligt. Och vem har inte sagt aldrig, never en ettåring igen, som river och sliter i allting, eller en trotsig treåring eller en fjortonåring som lever runt så att man tror att hen är ett straff från Gud. Nä. Man glömmer. Förlåter. Går vidare. Älskar. Hela tiden älskar man, fast de fan är helt jävla galna emellanåt.

 

Kan man känna samma känsla för någon annans barn? Kan man bli lika berörd? Det har jag alltid undrat över…

Publicerat i Barn och föräldrarskap | Lämna en kommentar

Familjen 2.0

Fy fan vilken helg vi har haft! (små) barnen har härjat som terrorister,  skrikit bråkat, jävlats och grinat i ett kör, trots att vi har aktiverat dem och givit dem uppmärksamhet.

Imorgon är det måndag och YES vad jag längtar till dagis och skola! Och FAN vad jobbigt det är att känna så. Att längta efter att få lämna bort dem man älskar mest. Egentligen.

Publicerat i Barn och föräldrarskap | 1 kommentar

Brevet från lillgrodan

I dag rensade jag i rabatten. Hittade trädgårdsgrodan som du gav mig när jag flyttade in i huset. Du ville ge mig någonting beständigt. Någonting som jag inte kunde döda och någonting som inte var en trädgårdstomte. Du vet hur mycket jag hatar trädgårdstomtar. Kommer du ihåg när jag fyllde år och mina klasskompisar gav mig den där hemska tomten, bara för att jävlas? Det var förresten den sista stora festen som du var med på.

En av anledningarna till att du gav mig den där grodan var för att grodor påminner om mig. För dig är jag lillgrodan. Det var mitt smeknamn när jag var liten. Det blev även smeknamnet på min dotter när hon var liten. Lillgrodan. Ett kärleksnamn.

Grodtemat har varit vårt signum. Det har varit grodor på vykort, affischer, mjukisdjur, kalasinbjudningar och prylar. Och i dag, när jag hittade den där mörkgröna grodan med guldkrona i rabatten, så kom jag givetvis att tänka på dig. Mamma! Helvete! Vart är mamma?  För en liten stund trodde jag faktiskt att du var död. Men du lever ju! Du finns där. I din lägenhet som jag har inrett åt dig. Där bor det inga grodor, konstigt nog, men du har mina grå gardiner med blommor som du alltid har tyckt så mycket om. Och så hängde jag upp en grön ljuslykta från Indiska i fönstret. Du kommer ju aldrig att kunna tända ljuset i den men jag tänkte att den kunde vara fin för dig att titta på, och så vet jag ju att du älskar Indiska. Och så fick du mitt duschdraperi som du alltid har varit så avundsjuk på! Det där svindyra med lotusblommor. Varsågod! Det är ditt nu!

Ja, det jag vill säga är att jag saknar dig! Och att du poppar upp i mitt liv och i mina tankar ibland. Förlåt att jag inte hälsar på dig! Det är verkligen skitdåligt att jag kommer så sällan, men jag orkar inte… Orkar inte bli glad av att se dig och i nästa stund bli besviken på att du inte känner igen mig. Det är så jobbigt att se dina tomma ögon! Att se hur du liksom inte ser mig. Jag är inte längre din lillgroda. Jag är bara en okänd människa.

Publicerat i Alzheimers | 2 kommentarer

Sluta jiddra, börja trolla era parasiter!

Facebook. Jag tror att jag måste gå ur snart. Eller blocka de människor vars flöden jag bara retar upp mig på. Just nu är jag irriterad på alla som kallar sig socialister samtidigt som de vägrar att ta ett arbete. De skriver inlägg efter inlägg om samhällets orättvisor. Om högerblockets egoism, om klassklyftor, det eländiga med sänkt a-kassa och om hur bra det skulle vara om vi människor kunde hitta på en egen valuta och byteshandel istället för att hålla på med pengar. En hembakad bulle mot en egenodlad tomat, typ.

Och visst är det väl rart, på ett sätt. Men samhället ser inte ut så. Vi måste arbeta och betala skatt för att dra runt landet. Vi har knappt någon export och vi har en stor generation som snart går i pension och som vi måste ta hand om inom en snar framtid. Vi måste jobba på, så att säga.

Problemet med de här drömmarna, som vill byta tomater mot gurkor, är att få av dem är beredda att arbeta. De lever på bidrag. A-kassa, aktivitetsstöd eller är i någon annan arbetsmarknadsåtgärd. De kallar sig socialister men de är inte med i samhället. De är inte med i det kollektiv som de påstår sig vilja skapa. Som de menar har blivit försummat  i den individualistiska och materialistiska verklighet som vi lever i.

Jag förstår att människor som år efter år försöker skaffa ett jobb blir bittra. Men att sitta och vara bitter och kasta ut maniska inlägg om den orättvisa världen när man inte ens har försökt, eller ens VILL, arbeta. Det är fan provocerande! Och ännu mer provocerande blir det när Facebookvänner tycker att personen i fråga är så ”klok” och ”engagerad”. Fuck, säger jag. Sluta jiddra, börja trolla. Till handling. Stäng av datorn, klipp dig och skaffa ett jobb. För det finns jobb. Hur mycket som helst, men de kommer inte till en. Man måste lätta på rumpan så att säga. Och sist men inte minst, man får inte kalla sig socialist när man är en parasit som lever på andra som jobbar och betalar skatt tycker jag!

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Nämen Gud så mysigt vi har det!

Tänkte vara en god mor och hämta barnen tidigt i dag. Åka på bibblan, fika och göra sånt där som jag inte orkar när middagen är avklarat och vargtimmarna innan läggdags, med skrik och bråk börjar.

Började med Minst på dagis. NÄE! Dumma, dumma, mamma! Ropade han och satte armarna i kors när han fick syn på mig. Sen var det bråk om allt från att han skulle kissa innan vi åkte, att han skulle ta på sig jackan och att skulle försöka prata lite tystare i hallen istället för att gorma och skrika.

Sen var det Mellan på fritids. Han bröt ihop totalt. Grät och skrek som om jag skulle forsla honom mot döden. Jag vill inte åka hem! Vill inte åka till bibblan! VILL INTE VARA MED DIG! Som en riktig drama queen for han runt i rum efter rum. Alla fritidsbarn glodde storögt på mig. Undrade nog hur fan Mellan har det hemma egentligen.

Och hur det var så lyckades jag få in två arga barn i bilen och åka till centrum. Till vårt mysställe. Vår härliga mamma-barn-eftermiddag. Minst kastade böcker omkring sig på bibblan, skrek och vrålade. Mellan blev vansinnig när han inte fick köpa en leksak. Och på Lindex lekte de kurragömma mellan trosorna och for in och ut i provrummen samtidigt som de lät som två galningar som rymt från någon låst institution. När jag stod i kön och de höll på som värst låtsades jag som att de inte tillhörde mig. Det kändes skönast så. Vad är det där för ouppfostrade ungar som springer runt och gapar? Borde inte föräldrarna ta hand om dem bättre? Gå till parken där de kan rusa av sig- Lindex är väl ingen lekplats heller?!

Efter vår helt värdelösa eftermiddag frågade jag vad barnen hade velat göra istället, eftersom de tyckte att allt vi gjorde var tråkigt. Vara på dagis/fritids, spela Lego Star Wars, hålla på med iPaden eller titta på bilder i telefonen. Eller möjligtvis titta på TV, var deras enhetliga svar. Kul ungar.

Publicerat i Barn och föräldrarskap | 2 kommentarer

Alla som inte gillar Omar är rasister

Och bråket om Omar Mustafa fortsätter. Och konflikträdda Sverige anklagar sig själva för att vara rasister och ojojoj, herregud. Tänk om alla Sveriges muslimer blir arga nu? Tänk om de känner sig kränkta? Tänk om Socialdemokraterna tappar så mycket att de inte vinner nästa val? Nu skylls affären på Veronica Palm och någon skriker att hon måste avgå. Och visst, hon borde kanske ha kollat upp Omar Mustafa innan han tillsattes. Men samtidigt måste hon ju kunna kräva hans avgång när saker och ting uppdagas. När det kommer fram att Omar Mustafa har bjudit in homofientliga talare och antisemiter.

När Uppdrag granskning gick ut med dold kamera till ett antal moskéer och fick bandupptagningar med imamer som hävdade att kvinnan är underordnad mannen och att det är okej att slå kvinnor och ha fyra fruar så försvarade Omar Mustafa dem och menade att journalisternas arbetssätt (med dold kamera) är märklig.

– Jag tycker metoden är väldigt märklig. Visst finns det brister i det sociala arbetet i moskéerna. Imamerna har ingen utbildning och det finns brister i arbetet, men det är vi medvetna om sedan länge, säger han till Nyheter 24.

Vill vi ha en bakåtsträvare i Socialdemokratiska toppen? Som inte tar ett krafttag mot den kvinnoförnedring som pågår i Sverige i dag? Vill vi ha någon med tvivelaktiga åsikter om homosexuella, kvinnor och judar? Nej! Det vill vi inte. Därför är det rätt att Omar Mustafa får avgå. Och det är så typiskt att det blir ”ni är rasister” kommentarer på det. Eller ”Socialdemokraterna hatar muslimer”. Det handlar inte om religion! Det handlar om en person, en människa, och hans roller och åsikter. Man kan inte sitta på två stolar som politiker. Och man granskas. In i minsta detalj. Det gäller inte bara Omar Mustafa utan alla.

Publicerat i Genus, Politik och samhälle | Lämna en kommentar