Nu ska det bli lagligt med surrogatmödrar i Sverige. Möjligheten kommer inte att ges till alla utan till dem som har en nära vän eller släkting som vill ställa upp. De andra paren, som inte har någon som vill bära deras gener och barn får fortsätta att åka till Indien och andra fattiga länder och använda en okänd, desperat kvinnas kropp för att få sitt barn.
Kvinnorna bor på speciella boenden och får mat och service och all tänkbar vård under sin graviditet, plus en massa pengar brukar argumenten låta. Och visst. Jag själv kanske också skulle välja det alternativet före att sälja min kropp till prostitution om jag var kastlös i Indien och hade barn och familj att försörja. Om man slipper foglossning, havandeskapsförgiftning och förlossningskomplikationer så är en graviditet långt bättre än att ha en okänd mans kuk i sina hålrum.
När surrogatmödraskap sker på bekostnad av en utsatt kvinna i ett fattigt land så tycker jag att det är osmakligt. Är ett barn en rättighet? Och har vi vita i väst alltid rätt att utnyttja utsatta i andra länder när vi vill ha någonting? Vi förväntar oss att kunna köpa både sex, organ och barn hursomhelst. Är det okej?
Jag välkomnar surrogatmödraskap i Sverige men tycker att det ska gälla alla, även de som inte själva kan ordna fram en surrogatmamma. Jag tycker att Sverige ska föregå med gott exempel och att vi tillsammans ska ta ett krafttag mot utnyttjandet av utsatta kvinnor i fattig aländer. Det kan vi göra om vi tillåter surrogatmödraskap fullt ut här.
Läs mer i UNT, DN
Pyspunka 
Du skriver verkligen bra och om så viktiga saker att jag får ångest över min egen blogg! Jag håller helt med dig i det du skriver om att det ska gälla alla och inte en lyckligt utvald skara som har nära och kära som ställer upp.
Jag läste för övrigt en intressant artikel i senaste numret av Icon angående det här med provrörsbefruktning och huruvida barn ska ha rätt att få uppgifter om sin ”pappa” dvs spermadonatorn eller inte. Vi hade även en hetsig debatt på en middag nyligen om just det. Jag anser att barnen MÅSTE få erbjudas en chans att få reda på vem pappan är när barnet fyllt 18 år medan flera av gästerna inte tyckte så. Vad tycker du om det? Så hade vi en intressant diskussion om hon som opererade brösten i Polen och hamnade i koma. Där var mamman besviken på att svensk sjukvård och att de hade gjort för lite. Men vem ska prioriteras? En svårt cancersjuk i Sverige eller en tjej som frivilligt åkt till Polen för att få större bröst? Intressanta frågor där åsikterna har gått isär en hel del här runt middagsbordet.
Du ska inte ha ångest över din blogg! Den är jättebra tycker jag!
Ang surrogatmödrar så känns det som något halvhjärtat tycker jag. Ungefär som förr, när samkönade fick gifta sig men ingen ville viga dem…
Det där med spermadonator är svårt. Jag själv skulle vilja veta tex om ärftliga sjukdomar. Jag tycker jättesynd om adopterade som inte vet någonting om sitt ursprung just av den anledningen, man får ju frågor om sånt överallt. Och när man själv skaffar barn! Det är ju bra att veta om man skulle ha en ärftlig sjukdom som man inte vill föra vidare. Samtidigt är det kanske en risk att färre vill donera om de blir ”kända”. Många kanske drar sig om de riskerar att hux flux få ett barn som ringer på dörren. Om än 18 år. Men jag håller med dig. Barn ska, om möjligt, få reda på sitt ursprung. Jag tror att de blir trygga med den vetskapen, även om mamman var en prostituerad knarkare i Colombia.
Och så var det brösten och Polen. Har missat det där. Var mamman arg för att dottern inte fick plastiken gjord i Sverige eller att hon får/fick (dog hon- jag kommer inte ihåg?) för dålig eftervård när allt gick fel?
Det låter som en jätteintressant middag ni hade! Spännande och heta ämnen- det gillar jag!
Det är en viktig och laddad fråga! (du är dessutom bra på att fatta dig kort, till skillnad från ordbajsaren jag) Visst är det bra att det blir tillåtet i Sverige, men håller med dig om att det inte bara ska behöva vara en nära vän (i och för sig, det kommer säkert startas nätverk genom vilka par kan lära känna kvinnor som vill ställa upp som surrogatmödrar, så det kanske löser sig). Jag har bekanta, bögpar, som fått barn med hjälp av indisk kvinna. Allt gick bra, de hade kontakt hela tiden osv och så, i ett enskilt fall, kan jag tycka ”fine, det är ju win win”. So
Oj den smet. Skulle säga: som industri känns det ju däremot obehagligt. Dock är det svårt just för bögpar eller ensamma män att få barn på annat vis kanske. Och det här med rätt till barn, ja, det är lätt för oss, vi som har barn, är fertila osv att tycka till om det.
Jag har förstått att det där med surrogatmödraskap är ett av de två alternativ som bögpar har, eftersom inget bögpar, vad jag vet, har fått adoptera barn än. Annars är det väl en överenskommelse med en kvinna som gäller för dem. Ett lesbiskt par eller en annan kvinna som gärna vill ha barn. Jag tycker att bögarna som vill ha barn borde marknadsföra sig bättre. Faktiskt. Vet flera kvinnor som desperat försökt att bli gravida genom ”hoppsan-graviditet” med en halvkänd man. Tror att många kvinnor hellre skulle välja en pappa som önskar ett barn och vill ta hand om ett barn men som inte har för avsikt att leva med kvinnan i en parrelation.
Och sen är det ju som du säger. Det är lätt att vara fertil och ha barn och Tycka. Jag hade kanske tyckt annorlunda om jag varit barnlös. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att tycka att det är okej att vi ”rika” skor oss på de fattiga för att få vad vi vill ha. Som när man lånar någons kropp för att få ett barn. Det är självklart rart och alldeles fantastiskt att ett par kan få ett barn men den där industrin… Nä, jag har fan svårt för den!
Pingback: Fredagsoptimism, eller åtminstone en liten ljusglimt i dagens nyhetsskörd | mina Sanna ord
Det är en sjukt svår fråga. *Självklart inte rätt att åka till indien osv. Men hur ska man ha det i Sverige? Bara för en släkting gratis, eller ska vi börja ta betalt? För vem säger att vi inte är vänner och jag får svarta pengar direkt?
Mycket tänkvärt…