Trots att vi vill förändra så drog vi en suck av lättnad

Det börjar bli dags för luciafirande i skolan och på fritids. Det gäller inte bara att lära sig sångerna och våga stå där inför en massa föräldrar, barnen ska välja vad de vill vara i luciatåget också. Igår ställde jag frågan till sexåringen. Tomte, lucia, pepparkaka, stjärngosse eller tärna? Sexåringen tänkte länge. Mannen skruvade på sig. Vi hade samma  farhåga. Tänk om vår blyga kille, som knappt vågar klä ut sig ens när det är maskerad, säger att han vill vara lucia?

Jag skulle ha kunnat ge honom tre alternativ. Tomte, pepparkaka eller stjärngosse. De traditionella pojkrollerna. Då skulle han inte riskera att bli retad eller stå där och känna sig obekväm och klumpig i magen då han upptäckte att han var ensam kille bland en massa flicklucior. Men jag valde att dra hela arsenalen av roller. För jag vill så gärna att mina barn ska få hundra möjligheter, inte två! Jag vill att mina pojkar ska kunna vara lucior i tåget, liksom jag vill att min flicka ska kunna vara stjärngosse. Utan att bli retade eller ifrågasatta. Jag vill att det ska vara en självklarhet att man får vara vad man vill, när man vill. 

Men det får man inte. Redan på dagis påpekade fröken att jag borde ta med jeans för ingen av de andra killarna hade velourbyxor. När ett av småbarnen hade halsband, eller om det var en rosa tröja, så var det en annan förälder som sa ja det hade varit roligt med en liten flicka vá?

Är det så andra föräldrar ser på mig? På oss som vill förändra stereotypen och könsnormerna? Vi som vill klä våra barn i färgglada och lekvänliga kläder för BARN, inte kläder köpta på ”pojkavdelning” eller ”flickavdelning”. Tror de på fullaste allvar att vi klär våra barn ”tvärtom” för att vi egentligen ville haft det andra könet? Är det så föräldrarna på fritids hade tänkt om min pojke kommit som lucia i tåget?

Jag tycker att det är sorgligt att vi inte har kommit längre. Att man som förälder ska undvika vissa färger och kläder i rädsla för att barnen ska bli utstötta. Och att vi föräldrar lär våra barn vad som är ”rätt” för pojkar och för flickor. Jag tror till exempel inte att min sexåring har koll på det där med luciarollerna. Han vet inte att lucia och tärna anses vara en traditionell flickroll. Men om han skulle komma som lucia så skulle han snabbt få lära sig det. Både barn och vuxna skulle garanterat berätta det för honom.

Nu blev det inte aktuellt. Han valde stjärngosse och jag och hans pappa drog en lättnadens suck. Trots att vi båda egentligen vill att luciatåget är en enda blandning av BARN som är utklädda till vad de anser finast.

Annonser
Det här inlägget postades i Barn och föräldrarskap. Bokmärk permalänken.

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s