Jag blir galen på allt skrik!

Barnen är hemma från dagis och fritids. Jag föll för trycket när jag såg närvarolistorna och insåg att det knappt skulle vara något barn där. Och så tänkte jag att om jag nu har möjligheten att ha dem hemma så ska jag väl ta den? För de är ju bara små en gång. Och de behöver ju vila upp sig från allt stojj och bla bla bla.

Stojj var det ja. Ibland är jag så jävla glad över att vi bor i villa. Grannarna hade anmält oss till soc på en gång om vi hade bott i lägenhet. För här vrålar vi som om vi vore döva allihop. Den minsta är värst. Han kan inte prata i normal ton utan skriker vad han än ska säga. Jag var helt övertygad om att han var hörselskadad så jag bokade tid på hörcentralen och tänkte att nu, nu ska vi äntligen få ett kvitto på att det är något medicinskt fel på ungens öron och att han skriker för att han inte hör sig själv. Han hörde felfritt. För säkerhetsskull tog jag dit mellanbarnet också. Och tänkte att han kanske kunde ha en liten vaxpropp åtminstone. Men ingen nedsättning där heller.

Alla ungar skriker, säger kompisarna tröstande. Men själva grejen är att våra ungar alltid är värst. Häromdagen var vi och handlade. Vi lämnade in ungarna på affärens lekland. Trots att det var fullt där inne så hörde vi bara två som vrålade så att det hördes ända ut i affären. De var våra två som skrek till varandra. Åt varandra.

Vi hade tänkt jobba hemifrån under det här lovet. Turas om att gå upp på övervåningen och få något gjort. Men ljuden och vrålandet letar sig uppåt. Och det går inte att ringa ett samtal till en kund och samtidigt riskera att den minsta öppnar munnen och börjar yla eller sätter tänderna i brorsan för att få igång honom. Man kan liksom inte spela normal och professionell när man ringer från något som liknar ett aphus.

De är kanske understimulerade, säger någon. Men nej, det är de inte. Vi håller igång dem på ADHD-nivå. Idag har de åkt pulka, åkt skridskor, varit på ett lekland och nu, nu sitter de i badet och….vrålar. Titta nu! Kolla här! Aaaaaaaj! Och så är det skratt, som blir till gråt som blir till vrål och sen är de sams igen. Men de för ett konstant oliv som skulle kräva åtgärder om man tog hit ett skyddsombud.

Snart är lovet slut och dagis och fritids får ta vid igen. Det är hemskt att säga det men jag längtar efter vardag. Efter att få vila mina öron. Det är väl själva faan att man inte ska orka ta hand om sina egna ungar?

Bråkas det såhär hemma hos er också?

Annonser
Det här inlägget postades i Barn och föräldrarskap. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag blir galen på allt skrik!

  1. mammahela skriver:

    Ja mina barn verkar inte kunna prata med varandra alls. Utan här skriks det med enormt mycket. Men jag jobbar på det så mycket jag kan. Både genom att prata med dem om och om och om och om igen. Sen så har jag testat att viska till dem, eller helt enkelt ignorera när de skriker.

    Men mina barn är 5, 8(snart 9) och 12 år. Så dem går det att resonera sånär med. Hur gamla är dina monster?

    • Pyspunka skriver:

      Skönt att man inte är ensam 🙂 Men såklart trist för din skull om dina också vrålar. Mina, som vrålar, är fyra och sex år. De trissar varandra kan man väl lugnt säga.

      Har också provat att viska och då blir det ju bra för stunden men sen är de igång igen. Och det är så LÄTT att komma in och börja vråla själv tycker jag! ”SLUTA SKRIIIIIK” brukar jag vråla. Hur pedagogiskt är det?

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s