Nämen grattis då´rå…

Mamma fyller 65 år och vi åker till avdelningen med prinsesstårta.

Att få alla samlade vid samma bord var ett konststycke. När vi väl lyckats locka dit en och skulle hämta nästa så hade den första glömt varför han satt vid bordet och började gå någon annanstans. Men när alla fått i sig första biten och sockret dövat så gick det bra. Varför äter vi tårta? Undrade någon emellanåt. Mamma fyller 65 år, svarade jag. Nästa gång är det Bertils tur att fylla pensionär, sa en personal. Bertil hade glömt hur man äter och var tvungen att matas. Sen vi sågs sist hade han tappat det mesta av sitt tal också. Vill du ha mjölk i kaffet Bertil, frågade jag. Babbadiddotattaaaa, svarade han och skrattade. Personalen skakade på huvudet bakom hans rygg. Han använde inte mjölk.

Mamma fick ett foto på sina yngsta barnbarn. Eftersom hon har glömt vad de heter så skrev jag deras namn på ramen med stora bokstäver. Hon tittade kärleksfullt på fotot. Sa deras namn om och om igen. Sjöng namnen. Visslade. Nynnade. Egentligen hade jag inte behövt ge henne fotot. Det hade lika gärna kunnat vara en bok i paketet, eller en träslev eller… inget paket alls. Hon vet ju varken vem jag eller barnen är. Men det går liksom bara av farten. Min mamma vill ju ha de senaste bilderna på sina barnbarn. Ja, eller ville.

Varför äter vi tårta? Du fyller ju 65 år mamma! Grattis! Tänk att du har blivit 65 år! Och så helt plötsligt fick hon något vaket i blicken. Hon blev liksom…..hon igen och för en nanosekund tänkte jag att kanske, kanske skulle hon vakna upp. Kanske hade allt bara varit ett otäckt virus eller så. Kanske skulle hon ställa sig upp och säga nej men hejdå hörrni, nu ska vi ta och åka hem! Och så skulle vi kasta oss ut genom den kodade porten, bort från kisslukten, de vandrande oroliga själarna och den hurtiga schlagermusiken på  stereon som min mamma aldrig någonsin skulle valt att lyssna på om hon vore frisk i skallen.

Det blev inte så. Istället blev det svart åska i hennes ögon. Vrede i rösten. 65 åring kan du vara själv. Jävla kärring! Hon stirrade på mig. Personalen försökte avleda och prata om annat. Jag försökte låtsas som om jag inte tog åt mig. Försökte snabbt gå ur rollen som dotter och istället inta personalrollen. Någon som vill ha påtår? Nej men då tar vi och dukar undan! 

Vi plockade snabbt ihop disken, klädde barnen och gick därifrån. Kom snart igen, ropade mamma glatt och vinkade. Sedan fick hon syn på fotot och började sjunga barnens namn.

—-

Fan. Fan. Fan.

Annonser
Det här inlägget postades i Alzheimers. Bokmärk permalänken.

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s