Och vad har vi för kön här då?

Bild lånad härifrån.

Det var många kissnödiga på köpcentrat igår. En förälder bakom oss försökte hålla modet uppe på sina barn som stod med benen korsade. Det är snart vår tur tjejer! Det är bara den här…….(paus)…..det är bara den här……….(paus)…..och så bestämde han sig snabbt…..flickans tur först.

Det här svårbestämda barnet, som till slut benämndes som en flicka, var min pojke. Jag log inombords. Inte för att föräldern sa fel utan för att det är så skoj att se hur människor trevar. Pojke? Flicka? De måste bestämma sig fort vem som står framför i kön eller vem som ligger i vagnen. För redan när bebisen är yttepyttig så bestämmer vi vad den ska ha för kläder och vad den ska sända ut för signaler. Den okända kollar ner i vagnen och scannar genast efter könsbestämmande signaler för att gratulera till prinsen eller prinsessan.

Är det viktigt att inte kunna könsbestämma barn på en gång? Njä. Det behöver det inte vara. Men det är viktigt att känna till att barn behandlas olika beroende på om de är flickor eller pojkar tycker jag. Det finns många studier som visar att till och med proffsen på dagis behandlar barn olika utifrån deras kön. Flickors teckningar kommenteras som gulliga och fina medan pojkars teckningar kommenteras som tuffa och coola. Samma sak är det med barn som ramlar och slår sig. Till pojken säger fröken upp och hoppa medan flickan får gråta och visa känslor på ett annat sätt. Det säger mycket om könstillhörighet och förväntningar på ett visst typ av kön, tycker jag!

Sedan har vi det där med färger. Jag kan bli så sjukt provocerad av att ett visst kön ska ha äganderätt på en färg. Den mest laddade färger är rosa. De flesta killar är tokiga i rosa under en period, tills de får höra att de är en tjejfärg. Då blir det blått istället. För få barn vågar gå emot strömmen. De allra flesta gör och klär sig som alla andra för att slippa utanförskap. I gårdagens toakö hade mitt barn på sig lila skor, svarta plyshbyxor och en röd fleece. Det gjorde honom till henne.

Jag vill att mina barn ska få rätten och modet att våga klä sig i alla färger och kläder. Jag bojkottar per automatik alla könsstereotypa grejer som ”coola” killtröjor med stora blaffiga tryck. Samma sak gjorde jag med dottern när hon var liten. Klänning- javisst. Men att låta ungstackarn hamna i ett rosa hav av Hello Kitty och alldeles för tighta kläder för att kunna leka i- nej tack! Mina ungar är ungar och ska inte tas för några jävla prinsessor eller ”coola grabbar”. Jag vill klä mina barn på samma sätt som jag önskar att de ska bemötas på: Glatt, trevligt, färggrannt och könsneutralt.

Vad skulle föräldern bakom oss i toakön ha sagt då? Jag själv säger oftast barnet. Eller kompisen. För det kan ju hända att barnet framför är en framtida kompis. Å andra sidan är det kanske lite taskigt att gegga ihop alla barn som kompisar. Jag själv skulle ju inte vilja kalla alla i min ålderskategori för kompisar direkt… Men jag tycker ändå att ordet kompis är mer könsneutralt och icke-dömande än när man säger flickan eller pojken.

Brukar ni tänka på hur man benämner barn efter deras kön? Tycker ni att det är viktigt eller oväsentligt? Och sist men inte minst. Använder ni ordet hen?

 

Annonser
Det här inlägget postades i Barn och föräldrarskap, Genus. Bokmärk permalänken.

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s