Barnfattigdom i Sverige? Skulle inte tro det!

När jag var liten kablades bilder på utmärglade, hålögda, apatiska och hungriga barn ut i tidningar och på TV. Vi samlade in pengar till Afrika och mormor uppmanade att vi skulle äta upp eftersom de här fattiga, hungriga barnen inget hellre ville än att äta en tallrik mannagrynsgröt. Barnfattigdomen fick ett ansikte.

När man pratar om barnfattigdom idag känns begreppet lite mer luddigt. För det finns ju inga biafrabarn i Sverige, så vitt jag vet. Nej. Idag snackar man om barn som inte har råd att gå på bio, följa med på skolutflykter, gå på aktiviteter eller ha en egen mobiltelefon. Barn som lever i familjer där man har minsta möjliga inkomst.

Alla som har studerat med barn vet hur det är. Man har inte mycket pengar över. Alla som har gått på socialbidrag (eller vad det nu heter nuförtiden) vet också hur det är. Alla arbetslösa vet. Och de utförsäkrade. Det gäller att hålla i slantarna. Det går inte att låta barnet spela hockey eller rida utan man får rätta munnen efter matsäcken och kika efter billigare aktiviteter eller inga aktiviteter alls.

Jag kanske lever världsfrånvänt i min egen lilla bubbla, men jag undrar om man verkligen kan säga att barn i Sverige lider av fattigdom? Alla svenska medborgare har ju rätt till stöd för att komma upp i existensnivå. Det finns bland annat bostadsbidrag, socialbidrag, förtidspension (som heter något annat fint), flerbarnstillägg och möjligheten att ta extra studielån om man studerar med barn. Ingen lämnas åt sitt öde i Sverige. Ingens barn blir biafrabarn. Även om föräldern är utförsäkrad och ingår i en åtgärd.

Jag förstår att det finns barn som lever på marginalen, men det är inget nytt fenomen! Det har funnits familjer med dålig utbildningsnivå, dålig ekonomi, arbetslöshet, missbruk och psykisk ohälsa i alla tider. För vi är människor. Alla olika. Alla med olika drivkraft, inställning och förutsättningar. Jag blir så sjukt provocerad av ordet barnfattigdom och att människor som säger sig vara ”sakkunniga” inte accepterar att vi alltid har haft (och antagligen alltid kommer att ha) människor med en lägre standard än andra i Sverige. Det finns ingen gudomlig rättvisa, så att säga.

Vad ska vi göra då? Tvångssterilisera människor som lever på marginalen, så att de inte ynglar av sig och att vi får fler och fler som måste försörjas och tas om hand? Tvinga in människor i arbete? Hitta på arbetet som man gör i andra länder. I Asien tex, där en person jobbar med att flytta ett papper två decimeter och en annan person stämplar pappret och en tredje person lägger pappret i en låda osv. Eller ska vi tvinga in människor på utbildningar?

Jag tror att det är svårt. Lyckas vi inte ens med integreringen av nyanlända så lär vi inte lyckas med ”hårda tag” för att få ut folk i arbete och tjäna sina egna pengar. Så vi får väl hålla på som vi gjort hittills. Och acceptera att det finns familjer med sämre ekonomi och sämre förutsättningar. Men att kalla dessa för fattiga, och säga att deras barn lider av barnfattigdom det vore en SKYMF mot de barn ute i världen som vet vad det innebär att vara fattig.

Annonser
Det här inlägget postades i Politik och samhälle. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Barnfattigdom i Sverige? Skulle inte tro det!

  1. Alexandra skriver:

    håller HELT och hållet med. Tänk att man kan hitta en så vettig och intressant bloggare genom familjeliv =P

    De gör ont i magen när jag tänker på barn som på olika sätt hamnar utanför och far illa pga familjens dåliga ekonomi. Men hemma finns de så mycket hjälp att få, framförallt när man har barn. Visst man kan inte köpa märkeskläder eller hålla på med de dyraste sporterna, de är sorgligt och jobbigt men inte att vara FATTIG. Jag jämför med allt jag hör och ser här i Grekland. Där de faktiskt är så illa att familjer letar mat i soporna och fler och fler barn blir lämnade på barnhem… Och ändå har man de ju här betydligt bättre än på måååånga platser i världen.

    • Pyspunka skriver:

      Vad kul att du gillar bloggen!

      Kopplingen till Grekland är intressant! Inte långt härifrån, i ett land där många av oss har varit på semester, så letar folk mat i soporna för att överleva. Medan vi snackar om ”barnfattigdom” för att man inte har råd att gå på bio eller låter barnen vara utan aktiviteter osv. Och som du skriver, det finns hjälp att få! Av samhället och av organisationer.

      En annan sak som jag tycker är lite skrämmande är att det har blivit en politisk grej av ”barnfattigdomen”. Det har ju, historiskt sett, funnits fattiga människor i Sverige oavsett vilken regering som suttit vid makten. Nu skylls det på att borgarna ”tar från de fattiga och ger till de rika” genom olika avdrag osv. Men den så kallade fattigdomen har ju funnits längre än så och under Socialdemokraternas styre också.

  2. Jessica skriver:

    Ja, du är världsfrånvänd. Det är alltid lika lustigt när överprivilgierade människor ondgör sig över fattiga med argumentet: ”JAG har minsann varit STUDENT så jag VET hur det är att ha låg inkomst.” Det är liksom lackmustestet för världsfrånvänd: om man tror att man vet vad fattigdom är för att man varit student, bevars. Jag har på fullt allvar hört det argumentet från en tjej vars studenttid utgjordes av en svindyr läkarutbildning i USA som hennes föräldrar betalade. Hennes idé om fattigdom var när fickpengarna, som hennes föräldrar också betalade, tog slut – trots att samma föräldrar skickade extra. Men hon hade minsann varit student, så hon visste exakt hur en ghettomamma med en matbudget på mindre än två dollar om dagen och tre bussar till närmaste affär som inte var en corner convenience borde göra för att få de två dollarna att räcka längre. Det är ett så absurt påstående att jag ofta undrar om personer som gör det uttalandet inte hör sig själva prata.

    Jag ser dig som ungefär lika världsfrånvänd som hon.

    För övrigt fördes _exakt_ samma diskussion på _exakt_ samma sätt när Dickens försökte få uppmärksamhet på fattigdomen i det Viktorianska London (vilket brukar vara den nivå av fattigdom svenska privilegiekramare kräver för att reagera): antingen var de fattiga inte fattiga nog – eller så var de fattiga av egen förskyllan. Exakt samma tongångar. Exakt samma idéer om fattighus och matdispensärer istället för samhälleliga omstruktureringar. Exakt samma världsfrånvända bortförklaringar och distraktioner. Exakt samma skitnödiga rädsla för att behöva bry sig eller avstå privilegier. Gömt bakom fejkupprördhet över hur man har mage att kalla sig fattig när man har skor på fötterna, raljerande och absurda jämförelser. Då. Som nu.

    De är inte fattiga nog, enligt dig, för att vi ska reagera? Tja, då är det ju bara att vänta eftersom situationen blir värre och värre. Vi säger så. Vi väntar tills de börjar svälta ihjäl. (Bristsjukdomar har de ju redan så jag antar att detta inte räknas. För dig.) Hur många döda barn krävs det innan du är beredd att avstå lite privilegier?

    ”Men JAG är inte priviligierad! Jag har JOBBAT för mina pengar!” om tre, två, ett…

    • Pyspunka skriver:

      Det är lite märkligt att du kan go bananas på mig då du inte har en aning om vad jag har för erfarenheter… Du vet inte vad jag kommer från för uppväxtmiljö, du vet inte om jag pluggat, levt på socialbidrag eller vad jag har för inkomst idag. Så. Kom inte och säg att jag är lik någon väninna till dig eller kalla mig överpriviligerad. Du kan inte dra in MIG här. Eftersom jag i texten inte har utgett mig för att vara varken det ena eller det andra. Skilj på sak och person, tack.

      Och sedan har jag aldrig sagt någonting annat än barn som lever i Sverige. Det går inte att jämföra ghettomammor i USA med mammor i Sverige eller fattigdomen bland barnen i London.

      Jag pratar om barn som lever i Sverige, som vissa kallar ”fattiga”. Problemet med det är att INGEN i Sverige lämnas åt sitt öde. Vi har inga biafrabarn i Sverige, vi har ingen slum. Vi har ett fungerande skyddsnät och massvis med bidrag. Visst, ingen blir rik på bidrag. De får en students, eller arbetslös inkomst. Men där kommer det. MAN KLARAR SIG på studielån, a-kassa osv osv. Jag gjorde liknelsen eftersom många kan referera till det. Många har, i en period iallafall, levt på existensminimum. Och alla som har gjort det har överlevt, inga extra vaganser men ingen har svultit ihjäl och ingens barn har, såvitt jag vet, svultit ihjäl i Sverige till följd av att föräldrarna inte har haft råd med mat. Du skriver ”hur många döda barn krävs det innan du är beredd att avstå lite privilegier?” Och jag svarar. Inget barn har dött. Inget barn kommer att dö, så länge du och jag betalar skatt och vi har kvar vårt välfärdssystem.

      Du pratar om att barnen i Sverige kan få bristsjukdomar. Även där kommer det svenska samhället in och förebygger. För barn under sex år ansvarar BVC och sköterskan där kallar alla barn för kontroller och fångar upp barn som far illa (tex lider av undernäring). Barn över sex år sköts genom skolan och då är det skolhälsovården som står för de kontrollerna. All personal, som ansvarar för barn, har dessutom anmälningsplikt så om ett misskött biafrabarn skulle dyka upp så får socialkontoret en påringning… Och så tar, återigen sveriges skyddsnät vid, och barnet kan omhändertas ELLER familjen får ekonomisk hjälp för att klara sin situation.

      Jag kan inte gå med på att vi har fattigdom i Sverige. Jag kan gå med på att vi har ett klassamhälle. Som blir mer och mer tydligt eftersom alla organisationer slimmas in i minsta detalj och de svagaste slås ut på arbetsmarknaden. Det är de starkaste som får behålla jobben (och de som jobbar jobbar 110 procent medan de som inte jobbar….inte jobbar).

  3. Lisa skriver:

    Kan du ge en enda orsak till att just ”Biafrabarnen” , alltså barnen i ett enda land som existerade under ca 3 år för över 40 år sedan måste vara den enda godkända bilden av barnfattigdom????

    Om du vill visa på perspektiv så finns det väl hundratals bättre exempel som ligger närmare vår tid att hänvisa till. Barnen i stora delar av f.d Sovjet som får passa sina småsyskon 12 timmar i streck för att deras mammor är ute och säljer sex för att få ihop pengar till hyra, mat och el. Barnen i dagens Grekland som inte blir hämtade på dagis utan där personalen hittar en lapp på deras hylla där det står att föräldrarna inte har råd att ta hand om dem längre. ( Jo, de barnen finns och de är ganska många)
    Barnen i dagens Storbritannien som blir lämnade till barnhem av sina tonårsmödrar för att det inte går att studera som måbarnsförälder där.
    Barnen i Rumänien som sniffar lim för att döva hungern?

    Detta kanske inte heller är ”riktig” fattigdom enligt dig eftersom du prompt måste blanda in ett land flera tusen mil bort som enbart existerade under tre år för över fyrtio år sedan?
    I sammanhanget kan också nämnas att den massiva svälten i dåvarande Biafra berodde inte på fattigdom i den vanligaste bemärkelsen vi oftast tänker på, d.v.s fattigdom p.g.à arbetslöshet eller låga löner. Nej, svälten berodde på att Nigerias regim med stöd av b.l.à Kina och Storbritannien skapade en stenhård blockad mot den del av landet som ville bli självständigt under namnet Biafra. Enda sättet att föra in mat i dåvarande Biafra var genom luften och det var också svårt eftersom planen ofta bombades. Många av de som led av hungersnöden i Biafra var inte alls fattiga innan blockaden utan en rätt stor del av befolkningen var universitetsutbildad medelklass.

    Och angående ditt dumma resonemang om tonåringar och mobiltelefoner:
    JO, idag är det i stort sett ett måste att ha en mobiltelefon för att kunna försörja sig själv eller arbeta extra. Ungdomar i fattiga familjer som vill jobba extra när de går på gymnasiet för att få det bättre blir nästan alltid just inringda på mobilen då arbetsgivaren erbjuder dem att hoppa in. Har du haft en timanställning de senaste femton åren? Inte kom väl arbetsgivaren då och ringde på din dörr eller skickade ett brev på posten när han/hon ville veta om du kunde arbeta vissa tider och datum? Mobilen är också nödvändig vid sjukdom för att kunna ringa arbetsgivaren och meddela att du blivit sjuk, gör du inte det får du av förståeliga skäl sparken. Idag prioriterar många fattiga föräldrar bort fast telefoni av kostnadsskäl vilket betyder att de äldre medlemmarna i familjen istället behöver mobiltelefoner, vad är så svårt att förstå med det?
    Att villkoren är annorlunda i andra länder, att tonåringar i vissa delar av världen kan få arbeta extra genom att ställa sig vid fabriksportarna på morgonen och fråga fabriksägaren om det finns arbete just den dagen eller promenera runt bland bondgårdarna och kolla om det finns några dagsverken , och att anställda föräldrar som blir sjuka kan skicka sin nioåring att springa och tala om det för arbetsgivaren – ja, det har absolut ingenting med svenska ungdomars livsvillkor och behov av mobiltelefoner att göra. I dagens Sverige fungerar det helt enkelt inte att skaffa jobb eller att sjukanmäla sig på det sättet, varken för ungdomar eller vuxna.

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s