Leva genom sitt barn

Karriär, prylar, resor och djur i all ära. Jag tror att de flesta föräldrar tycker att deras barn är det bästa som har hänt dem. Få skulle välja hunden eller jobbet framför avkomman. Och de flesta föräldrar kan nog erkänna att de har tittat på sitt fantastiska barn och tänkt att det är ett underverk. En genetisk fullpott.

Och visst är det väl fantastiskt att se sin underbara avkomma göra mål i basketcupen eller stå där på scenen i glittrig topp och komma ihåg hela danskoreografin. Kolla hörni, det där är MITT barn! Vill man vråla stolt i högtalarsystemet.

Jag undrar vad det är som gör att vissa föräldrar fastnar i det där? Att de inte kan komma hem från basketcupen och bli sin egen person med sina egna intressen och vänner. Det verkar som att vissa föräldrar tvångsmässigt lever genom sina barn och deras aktiviteter. Det ska pratas om prestationerna med alla. Vardagskvällarna går åt till att skjutsa till aktiviteter och på helgerna ska det både skjutsas och man ska vara med på matcher, turneringar och uppvisningar. Och när man kommer hem så fortsätter det på Facebook. Anna satte hela koreografin. Så stolt över henne! Eller världens bästa lag vann med 8-2. Och mitt i all iver över barnets prestation så byter föräldern ut sin profilbild till ett foto på lilla Anna i glittrig danstopp eller låter omslagsbilden bli ett foto från basketmatchen.

För jag är inte bara förälder. Jag är basketförälder också. Eller fotbollsförälder. Eller ridhusförälder. Och jag vet inte längre vem JAG är. Jag vet bara att jag ÄLSKAR mitt barn och att mitt barn är mitt liv och min fritid. När jag träffar nya personer så presenterar jag mig som basketintresserad. När någon frågar vilket lag jag hejar på så säger jag stolt Pojkar födda -04.

Jag undrar hur alla dessa föräldrar, som tappat bort sig själva under den mest intensiva barnperioden, mår när deras barn blir tonåringar eller flyttar hemifrån? Har de något eget liv kvar då? Eller åker de på basketmatcher och tittar på en random match mellan Pojkar födda -04 bara för att de är basketintresserade?

Annonser
Det här inlägget postades i Barn och föräldrarskap. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Leva genom sitt barn

  1. Maria skriver:

    Det här måste vara det bästa du någonsin skrivit. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att släppa taget och hitta sig själv igen om man har varit en sån förälder under barnens uppväxtår.

  2. TOE skriver:

    Tack för ett bra inlägg! Många föräldrar borde läsa denna. Att inte glömma bort sig själv i barnaåren. Man kan lätt att bli väldigt ensam efter att barnen har flyttat ut och lägg även till en separation. Vad har man kvar då?

  3. SannaM skriver:

    Bra skrivet! Sitter just och halvtittar på Familjen Annorlunda och då kommer ju ett inlägg som detta otroligt väl till pass – snacka om att leva för och genom sina barn. Jag blir ju också sådär sprickfärdiga av stolthet över mitt barn titt som tätt, och det måste man för tusan få bli, men jag håller med dig om att det är skillnad på det och på att ständigt och enbart göra det som barnen gör och sudda ut hela det som en gång var en själv. Gör man ens barnen någon tjänst då?

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s