Hej för i helvete!

Alltså, vad är det för fel på människor som inte kan hälsa? Jag tänker på de där som ingår i ens lilla sfär, som grannarna och föräldrarna på dagis och skolan. Och så tänker jag på busschauffören och hundägaren vars hund brukar leka med min hund jämt när vi träffas ute.

I min värld är det självklart att säga hej till andra föräldrar på dagis. Liksom att hälsa när jag kliver på bussen. Eller säga hej till grannarna när vi möts. Men det verkar inte vara en självklarhet för alla. Näe. Många låtsas inte se. För det är ju jävligt jobbigt att hälsa, eller vaddå? Om man hälsar så kan det ju betyda att jag bjuder hem dem på fredagsmiddag. Kom hem till oss och kolla på Gladiatorerna! Eller så blir jag en stalker. Står utanför deras vardagsrumsfönster och trycker näsan mot rutan som en crazy woman. Eller så kanske jag anmäler oss till en klassiker, för vi är ju bästa vänner eftersom vi hejar på dagis.

Nä. Givetvis skulle jag inte bjuda över grannen på Gladiatorkväll bara för att vi råkar hälsa. Och givetvis skulle jag inte dra min livs historia om pappan Anders på dagis kunde säga hej istället för att stå där och dumglo tyst som en idiot. Och den där mamman, som flinar som en osäker liten skrämd hare. Jag kommer inte att koka henne om hon säger hej. Och jag kommer inte att ligga med hennes man eller röva bort hennes barn heller.

Det enda jag vill är att hon säger hej. Hej! Hej! Hej! Hur jävla svårt kan det vara?

Annonser
Det här inlägget postades i Meningslöst, Mish Mash. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Hej för i helvete!

  1. På bussen hälsar jag inte på folk men i övrigt, hur svårt kan det vara? Släng på ett leende också så blir folk alldeles ställda 🙂

  2. TOE skriver:

    Hej! Hemskt mycket hej! Jag fattar inte, vad har man att förlora med ett enkelt hej? Man har ju allt att vinna på ett litet hej! Är folk rädd att man inte ska svara på ett hej?

  3. Micke skriver:

    Ja…hur svårt kan det vara?
    Man undrar ju….

    Hälsar alltid på spårvagnsföraren när jag kliver på där framme….har alltid fått ett ”sorts” svar där..en del kostar till och med på sig ett leende…jo…hälsar på grannarna gör jag också…ibland blir de chockade tycks det…att någon hälsar på dem?

    Hur som helst…med ett leende mot våra medmänniskor kan man komma långt 🙂

  4. metamorphosis skriver:

    Vi får mötas någon dag så vi kan heja på varandra! 🙂

    /en fellow hälsare

  5. Nike Bengtzelius skriver:

    Till försvar för alla som är som jag: Det du beskriver är ju skitsvårt!

    När jag är ute och går är jag i mina egna tankar. Jag går liksom inte runt och tittar på folk, så jag missar allt förutom det allra mest uppenbara. Om någon jag känner går förbi och säger ”hej!” rycker jag möjligtvis till och ser lite förvånad ut, men hinner sällan svara innan de dragit vidare. (Motfråga: Varför stannar folk inte och byter ett par ord, om det nu är så viktigt att hälsa?)

    Jag är jobbigt medveten om att den här ”omedvetenheten” om vad som händer omkring mig ofta får mig att framstå som dryg och otrevlig, men den har hängt med mig hela livet trots ihärdiga försök att ändra på mig själv. Jag menar ju inget illa, jag är bara inte konstant förberedd på möten.

    (Och allvarligt talat, ÄR det egentligen så konstigt att man inte spanar runt sig vart man än går? Vi är väl inte rådjur heller 🙂

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s