Jag vet inte om jag vill hångla längre!

Som många andra var jag ett stort fan av Gyllene Tider när jag var liten. Det var ett självklart boyband som kompisgänget avgudade.  Vi kunde sitta inlåsta i flickrummet i timmar och drömma om att få pussa Anders Herrlin eller Micke Syd. Tänk om de kommer till stan, sa någon och vi andra skrek och hoppade runt som besatta. Jag och Anders. Tänk om. Alltså. På Riktigt?!  Jag blir så upphetsad- jag blir helt förhäxad.

Det blev aldrig någon turné i min stad och jag fick aldrig hångla med Anders Herrlin eller Micke Syd. Och sen blev det nittiotal och Gyllene Tider splittrades och det blev hux flux töntigt att lyssna på Vandrar i ett sommarregn.

Häromdagen fick jag för en kort sekund tillbaks de där känslorna jag hade som tioåring. Gyllene Tider var med i ett program på TV4 och i ”Fråga Gyllene Tider” kunde fansen fråga frågor. Där satt dom samlade. Fast. Det var något som inte stämde… De var inte längre de där snygga killarna som jag ville hångla med. Jag fick liksom inget pirr någonstans. Ville varken skrika, hoppa runt eller svimma av kärlek. Det kändes mest sorgligt att de hade blivit så gamla. Att VI har blivit så gamla. Per Gessle verkar ha tagit tag i det där med ålderdomen iallafall. För visst sjutton hade väl han sprutat Botox i ansiktet? Och när kameramannen körde close-up-filmning så blev det en tragisk blandning av solarium, läppglans, rynkor och urkass play back av den nya låten. Och den nya låten. Jag kommer inte ihåg  den nu men det var typ Flickorna på TV 2 blandat med Jag går och fiskar som varken kändes 2013  eller 1981.

Jag satt mest och tänkte på tjejen som ringde in. Hon som satt där på skypen med kajalgråt på kinderna och snyftade. Per. Du betyder allt för mig. En 16 årig tjej och ett gäng tagna gubbar. Några av dem blev lite våta i ögonen av hennes kärlek. Gulligt men ändå så obegripligt. En 16 åring. Några gubbar. Jag levde med Gyllene Tider 7/24 under en period men nu… Nu vill jag inte ens hångla med Anders Herrlin. Eller nja, förresten. Det är klart jag skulle kunna hångla. Men inte sitta med kajalgråt, skrika, grina, svimma och älska de där gubbarna på samma sätt som då.

Vad hände, liksom?

Skärmavbild 2013-03-24 kl. 14.41.15

Annonser
Det här inlägget postades i Mish Mash. Bokmärk permalänken.

Tack för att du vill lämna en kommentar! Jag läser alla kommentarer och svarar i mån av tid.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s